att jag upptäckte en sak jag störde mig på idag! killar (och tjejer också kanske) som klär sig i en färg. satt en snubbe framför mig på tåget idag med röd tshirt och ett par röda shorts. vafan? efter den upptäkten märkte jag att det var fler som hade så. klickade mig nyss in på hugo rosas blogg, såg att han hade samma på sin headerbild. han hade till och med röd keps OCKSÅ!  är det här nåt nytt som killar börjat med? för jag diggar det ej.

"För mig är kärlek som att leta lägenhet. De ser bra ut på bilderna på Hemnet.se! Förväntningar byggs up. Drömmar om vitlackade golv och förtrollande takhöjd. Det är kärlek vid första ögonkastet. Tror jag. När vi sedan möts och jag kliver in i sekelskiftsdrömmen och synar förälskelsen i sömmarna är den inte alls lika stor som jag tänkt mig (alltid jobbigt), det luktar lite unket, och det känns trångt och obekvämt. Jag får ingen luft och blir besviken.

det var dags för lite förändring. förändring är bra. (klicka uppdatera) ikväll är jag bara hemma med mig själv och fotbollen på TV. har hamnat i kreta-koma. vill tillbaka.. för där finns värme, där finns härliga människor, där finns mat, dricka, liv, dans hela natten och där finns du..

Jag och Carro sitter på bussen på väg till jobbet när busschauförren plötsligt stannar mitt i nerförsbacken vid stadshuset och blockerar vägen för en bil. han börjar svära massa saker och vänder sig bak mot oss och ropar nåt typ som "hon pekade finger åt mig!". okej whatever tänker man ju då.. åk vidare liksom. men nej, gubben går ut ur bussen och fram till bilen. hon vevar ner rutan och han börjar skrika åt tjejen i bilen (hör ju ioförsig inte vad de säger) och då ser jag att han börjar mata på med boxar i hennes ansikte!

ah då blev det en dag hemma igen då. lång natt igår och behöver verkligen bara fokusera mig på att pluggapluggaplugga nu. 4 prov kvar (?!) och om jag inte klarar dem har jag IG i tre ämnen. inte bra, inte bra.

Varför går jag ens i skolan? varför har jag fått IG i geografi? varför flörtar min lärare med killarna i klassen? var är anna? varför känner jag blodsmak i munnen? varför är det inte soligt ute när det är i slutet av maj? kommer sex and the city 2 vara lika bra som den första filmen? varför får inte jag ta studenten i år?

Vissa människor blir bara ett kapitel i ens liv. Vissa längre, andra kortare. Man inser i efterhand att vi var aldrig menade för varandra, han var inte mannen i mitt liv, min prins, den som skulle rädda mig från den ensamma vardagen. Man trodde det för en millisekund eller flera år. En natt ibland flera. Man avslutar ett kapitel med en tår eller så, det är alltid ett sorgligt täcke över avslut. Sedan blir det många sidor av ingenting alls egentligen tills ett nytt spännande kapitel tar fart. Jag undrar hur det kommer se ut när allt är över. När alla kapitel är skrivna. Vilka som återkommer, sida efter sida, och vilka som försvinner utan förklaring. Varje gång man träffar en ny människa hoppas och tror man att det namnet aldrig kommer sluta skrivas i boken om mitt liv, men allt som oftast blir det så ändå. Namnen försvinner och ersätts med nya. Det är väl så man lär sig om livet och människor. Det är väl också det som är spännande med livet, man vet aldrig hur nästa kapitel kommer att se ut eller hur det som skrivs nu kommer att avslutas. Det viktiga är att boken, när man är inne på sista sidorna slutar lyckligt. Då har man väl på något sätt lyckas med sin självbiografi. Om folk försvinner längst sidorna men de man älskar i slutet finns kvar, sida efter sida till sista punkten är satt. Man drömmer så starkt efter lyckliga slut som i filmerna och även om många av mina kapitel slutar med tårar hoppas jag att allt får ett lyckligt slut. Jag undrar hur många av alla människor det är som får lyckliga slut. Man vet inte. Jag hoppas att det är många.

nu har jag kommit in i en sån där period jag har ibland då jag känner att allting bara står still. det finns så mycket jag vill göra. jag vill gå tillbaka två år i tiden samtidigt som jag vill flytta mig frammåt ett år. jag vill resa, jag vill se, uppleva, testa nytt. jag vill ha sommar, brunbrända ben, flirtiga blickar och strawberry daiquiris.

vill bryta gamla mönster och skaffa nya vanor, jag vill träna. vill spendera varje ledig timme på gymmet. vill känna mig redo för beach 10. dessutom vill jag ha en ny garderob, somrigt ska det vara! vill att mina kläder från H&M ska komma nu. vill vara spontan. färga håret. sommarblekt ska det va'! vill åka till en ny stad. jag behöver inspiration, något nytt, behöver känna mig levande!

men vad ska man göra? man kan inte påvärka andra människor. jag behöver en rejäl uppiggare. om det hade varit för en vecka sen hade jag krävt en godispåse men nu får jag ta ut känslorna på träningen istället. joggingrunda kanske? fast det kanske är lite för sent för det. något som jag vet gör mig glad ivarjefall är shopping. klickade hem lite nytt från H&Ms hemsida nyss. då steg mitt humör en grad på humör-termometern. nu ska jag banka huvudet i väggen (eller något) och sova med T.I på kudden.. det är ju en ny dag imorgon.

idag går allting som på räls, har värsta feel good-dagen som jag verkligen ska njuta av. efter jobbet, då jag öppnade min pepsi max och satte mig på busshållplatsen, tänkte jag att allt är faktiskt väldigt bra just nu. ska inte låta nån förstöra min dag! :) 

* det gick jättebra på min första dag på jobbet

jag lackar bäver på blogg.se. det suger fan, funderar på att byta för det krånglar hela tiden. gick inte att logga in på hela eftermiddagen/kvällen igår. men det jag ville meddela igår efter att ha sett en film med min mami att jag har hittat sveriges svar på T.I. helt seriöst, att det kan finnas så snygga människor. i stockholm befinner han sig. bara att ge sig ut och börja leta ;)

 

tänkte att jag kanske skulle uppdatera när jag ändå var hemma. jag har lärt mig mycket de senaste veckorna. känner att jag har blivit klokare o' visare än vad jag blivit på flera år. man lär sig något nytt varje dag. folk slutar aldrig förvåna en. positivt & negativt. en smart vän sa till mig igårnatt att vi lever i en sån j*vla idiotisk värld. det är sant. just nu vill jag bara ta vara på det jag har, även om det inte är mycket för stunden.

min mamma sa till mig att i vår släkt står vi alltid för det vi tycker och vi är kämpar. vi försvarar alltid de svaga. hon sa att jag hade ärvt det. jag tänker fortsätta så. jag tänker inte låta mig på trampad på, jag kämpar för min åsikt men jag tänker inte sitta och tycka synd om mig själv för det finns folk som har det värre. och jag har lärt mig att alltid vara tacksam för det jag har.

bor halvt hemma hos maria för tillfället. personliga anledningar, fortsätter bloggandet senare.

Jag har sett på olika bloggar att folk har börjat samanfatta året på sina bloggar. jag brukar oftast vänta tills själva nyårsafton men whatahell, varför inte nu? det här året har varit... mycket blandade känslor. första halvåret mådde jag som sämst. det började med att allting gick dåligt i skolan, dåliga resultat på prov ledde till att jag blev opeppad till att plugga. och jag som alltid har varit VG/MVG-eleven och hade så mycket press på mig, det funkade liksom inte till slut. med press från skolan och press hemifrån så sprack det bara. jag fick nöja mig med G på prov och i betyg men det tog ett tag att vänja mig vid det. det blev heller inte lättare utav situationen i skolan/klassen och mitt trasiga förhållande utanför som jag försökte kämpa för på någon nivå. allt detta resulterade i dålig sömn, dåliga matvanor och till slut sprack det. jag hade nått botten och kände inte att jag hade någonting att kämpa för. så jag fick hjälp att klättra uppåt, hjälp i form av en person som heter Teresa som jag gick till en gång i veckan resten utav terminen. det var en jobbig tid. inte ens dansen gjorde mig glad då.

men sen kom sommaren och jag slutade besöka henne. jag kände på något sätt att jag kunde klara mig på egna ben och efter att ha kommit ut ur det 4e förhållandet med samma person hade jag helt plötsligt en massa självförtroende och jag började tycka om mig själv igen. jag bestämde mig för att ha en rolig sommar, eller göra den till det bästa iallafall. den gick otroligt fort och i slutet av sommaren hade jag hittat mig själv igen. jag var glad, jag skrattade och jag vågade vara mig själv igen.

på något sätt hittade vi tillbaka till varandra (vilket jag trodde var omöjligt) och efter att det ena lett till det andra så var vi back on track igen, bättre än någonsin! nu under hösten har det känts som att det bara blivit bättre för varje månad som gått. skolan började igen och jag nöjde mig fortfarande med godkänt. fast det kunde hände att jag gick väl godkänt ibland också. de dagarna var jag riktigt stolt över mig själv. men jag visade det förståss inte för någon.

under hösten har jag kommit närmre med folk jag inte umgåts med så mycket innan, och kommit ifrån folk jag stått väldigt nära. visst är det synd att förlora vänner men det är en vanlig sak i livet, man måste byta vänner ibland för att se vilka som är på riktigt. en person som jag vet är på rikigt är en vän som jag gått igenom eld och vatten med. jag trodde verkligen aldrig att vi skulle prata med varandra igen men nu har vi hittat tillbaka och jag har saknat henne fruktansvärt mycket. hon vet nog vem hon är :).

så ja, hur mår jag idag då? väldigt bra faktiskt. jag har lärt mig att ta dagen som den kommer och inte bli förvånad om någonting dåligt händer. min mamma, som är väldigt klok sa till mig i våras att det är viktigt att acceptera att man mår dåligt för det är en del utav livet. hur skulle livet se ut om man ständigt mådde bra? och efter en tiden man mått som sämst så blir det alltid bättre. jag tyckte att det var väldigt smart sagt och jag har börjat tänka så själv.

jag vet idag vilka mina riktiga vänner är och jag vet vilka utav dem som får mig att må bra. dessutom har jag världens bästa pojkvän som får mig att må väldigt bra. jag är otroligt tacksam för det här året, för allt jag har fått gå igenom och att jag kom ut ur det stark. för även om jag haft vänner bredvid mig som hjälp till så har jag faktiskt klättrat upp på mina egna fötter.

det här blev ett väldigt personligt inlägg som jag kanske kommer att radera senare när jag ångrat mig men det kändes rätt skönt att skriva av sig det här. många tror att de vet vem jag är, att jag har hur bra självförtroende/självkänsla som helst men om ni har läst det här (duktiga ni har varit! haha) så ser ni att det faktiskt inte är så. men jag tänker faktiskt säga att jag är ganska stolt över mig själv, om man får säga så? tack för mig :).