har ni någonsin fått en känsla av att ingenting känns rätt? även fast det i själva verket inte är så, allting kan gå galant men det känns ändå så fel. bara fel. varje liten sak du säger kommer ut fel och varje sak du gör blir fel. jag hatar den känslan, just eftersom man inte kan sätta fingret på den. som att allting man gör, går i skolan, umgås med folk, köper saker, ställer upp för folk, allting är förgäves. för vad spelar det för roll egentligen? vardagen räcker inte, jag vill ha mer. det är ett mönster. man lever om allting igen och igen och ingenting nytt händer. samma sak varje gång. jag vill ha något nytt. livsglädje. det svåra är att jag inte vet vad jag behöver. behöver nog komma bort ett tag.

egentligen tycker jag om Imogen Heaps version bäst men ni uppskattar den nog inte på samma sätt som jag. men den här är bra också.